Jag råkade surfa in på borjabe.se och undrar om du har några synpunkter på frågan om huruvida alla kristna borde be högt. Har sökt info om detta på nätet både på svenska och engelska och fått den uppfattningen att alla som skrivit om ämnet anser det vara så.

Personligen tycker jag dock att borde gå lika bra att be tyst, men i alla de diverse smågrupper jag varit med i under ca 30 år som kristen har alla andra haft för vana att be högt. Ändå har jag svårt att se någon biblisk grund för ett sådant krav. Givetvis medger de som skriver om ämnet i regel att man inte direkt _måste_ be högt – men
sedan går de vidare och ger diverse tips om hur man kommer igång med
det, vilket ju ger ett tydligt intryck av att man åtminstone _borde_ göra så.

Vilket jag har svårt att instämma i.

Detta var en mycket intressant fråga som jag funderade över. Efter en stunds fundering skrev jag följande svar:

Jag tycker till 100% att det är du som bestämmer hur du vill be. Känns det bra att skrika ut din bön under en skogspromenad är det rätt för dig. Om du ber genom lovsång (vilket är en vanlig bön för mig) så är det helt rätt. Ber du tyst i ditt huvud så ingen annan hör så finns det enligt mig absolut inget fel med det heller. Detta oavsett om du ber i grupp eller ensam.

Jag har varit med i en ungdomsgrupp i många år och besökt en samtalsgrupp ett flertal gånger då det bland annat varit gemensam bön. En vanlig böneform var en så kallad popcornbön (fråga mig inte varför det heter så). De går till så att alla deltagare håller varandra i händerna och turas om att be. Om jag börjar så får jag välja att be högt eller tyst. När jag är klar klämmer jag lätt handen till höger om mig. Då får personen till höger om mig be. På så sätt skickas bönen vidare och bara de som känner att de vill dela sin bön ber högt.

Hur har du upplevt detta i församlingar eller grupper? Vad tycker du om gruppbön, är det bättre att be högt? Skriv gärna en kommentar eller skicka dina åsikter till daniel@danielc.se.

Idag vet jag lyckligtvis bättre. Jag har lärt mig hur det egentligen är. Jag har lärt mig den hårda vägen. För ända sedan jag lärde mig att män inte gråter har jag följt detta direktiv så gott det går. Särskilt när jag var mellan 12 och 17 år trodde jag stenhårt på detta. I den åldern är det nog inte särskilt ovanligt att tänka så. Men vad gör man då när man känner sig ledsen? Vad ska man göra med känslorna som bubblar upp och bara vill ut? Jo, de trycker man ner. Man trycker och trycker tills de försvinner och lägger sig som en klump i halsen istället. Bokstavligen en klump. Har du testat vet du säkert vad jag menar. Jag har många gånger känt denna klump som suttit fast i min hals, gjort det jobbigt att svälja och tungt att andas. Men jag är en man. Det är bara att bita ihop och gå vidare.

Till slut går det inte längre. När klumpen blir för stor kan man inte hålla emot. Då räcker det men den minsta lilla känslan för att klumpen bara ska explodera. Och när den exploderar lovar jag att alla känslor du har tryckt ner och dolt för dig själv och andra kommer fram. Och efter att ha legat som en klump och mognat i det dolda kommer varenda känsla vara förstärkt och förstorad. Det är omöjligt att hålla emot. Du kommer gråta, tårarna kommer att rinna. Det känns kanske läskigt, hemskt och farligt.

Men så känner du hur klumpen är borta. Du kan svälja igen, andningen känns lättare. Du känner säkert hur hela du känns lättare. I takt med att tårarna börjar ta slut och känslorna lugna ner sig igen övergår det hemska på något märkligt sätt till något ganska skönt. Då inser du förhoppningsvis hur dum du är. Eller hur dum du har varit som inte fattat att den där klumpen måste bort. Att man måste gråta ibland. Även om man är en riktig man.

Bara några sekunder efter min korta bön blev jag plötsligt mycket mer orolig. En mycket skrämmande bild visades för mina ögon. Jag såg min mamma ligga på operationsbordet. Hon var omgiven av läkare i sin gröna operationskläder, de hade alla ansiktsmasker och handskar på sig. Jag kunde även se en massa slangar och utrustning som var kopplad till min mamma. Det var en otroligt skrämmande bild och det enda jag ville göra var att skrika. Men eftersom jag befann mig i andaktsrummet, tätt omgiven av alla konfirmander och ledare kunde jag inte göra det. Istället skrek jag i mitt hjärta. Jag skrek ”Nej! Stopp!”.

Precis när jag skrikit försvann plötsligt bilden och det blev mörkt för mina ögon, eftersom jag nu blundade. Men bara någon sekund senare såg jag plötsligt ett ljus. Detta ljus blev starkare och snart var allt vitt. Men så framträdde ett rött hjärta mitt i ljuset. Inte ett människohjärta, utan ett sådant som man ritar på alla papper när man är kär. Plötsligt började hjärtat slå. Jag såg hjärtat slå och hörde samtidigt slagen i mitt huvud. Då insåg jag på något sätt jag inte kan förklara att det jag såg var min mammas hjärtslag. Därför visste jag att hon levde. Så länge jag kunde se hennes hjärtslag framför mig visste jag att allt var bra med henne.

Denna upplevelse var helt överväldigande för mig, alla känslor ville bara välla över. Men jag satt fortfarande i andaktsrummet och kunde inte bara brista ut i gråt framför alla. Därför tryckte jag tillbaka dem så gott jag kunde och satt tyst och stilla tills prästen avslutat samlingen. Då gick jag så fort jag kunde till min säng, la mig ner i den, gömde huvudet i kudden och lät känslorna komma fram.

Du är vacker,
Precis som att alla andra människor är vackra.
Du är helt unik,
ingen annan är precis som du.
Du är en Guds skapelse,
och vad kan vara bättre än det?

Jag själv vill passa på att slänga in en liten påminnelse om att se bortom den stressiga situation som skapats av kommersialismen och tyvärr gjort att vi inte bara minska ner utan i vissa fall helt glömt bort varför vi firar jul egentligen. Vi firar att vår frälsare och konung Jesus Kristus från Nasaret föddes i en krubba i ett stall i Jerusalem år 0 och att denne Jesus sedan växte upp och dog för våra synder skull.

Ovanstående är vad jag  tror och bekänner och önskar att mitt eget julfirande kommer att handla om. Jag vill samtidigt skicka ut en bön till de som är ensamma, sjuka eller har det svårt just nu. Julen är en jobbig tid för många utsatta, vilket är sorgligt. Det borde vara en rättighet att få glömma alla bekymmer i alla fall för en dag under julen. Och alla borde få känna sig sedda, lyckliga och älskade. Var gärna med mig i bön om detta.

God jul och gott nytt år alla!

Jag hoppas att du inte har störts av den ofrivilliga reklamen.

/Daniel

Gud, vi tackar dig.
Vi tackar dig för höstens färger
för mysiga kvällar med mörkret utanför.
Vi tackar dig för höstens vila och tid för fundering
för att vi alla får samlas till din ära, året runt.
Vi tackar dig för vetskapen om att det blir vår och sommar igen
och att vi alltid kan lita på dig.
Amen.

Jag skrev den hösten 2008, men det är lika aktuell idag. Be den om du vill.